En guide till kvinnlig vänskap - The Toast (2023)

Manisha Aggarwal-Schifellites tidigare arbete för The Toast kan hittashär.

Det är väldokumenterat (här,här, ochhär)att kvinnliga vänskaper på skärmen verkligen saknas i nästan alla avseenden. Några scenarion är vanliga: kvinnor hatar varandra men låtsas vara vänner, de träffas bara för att diskutera män och tycks sedan inte prata förrän nästa dramatiska händelse, den ena fungerar som en sidekick eller bollplank till den andra, eller de De är sammanpressade och börjar motvilligt tolerera varandra. Ibland kan dessa scenarier vara roliga, men för det mesta är de orealistiska och ointressanta.

För några veckor sedan tröttnade jag på att titta på tråkiga och/eller orealistiska damvänskaper på TV, och jag letade efter något för att fylla tomrummet. Ni kan bara föreställa er min glädje när jag hittade helaCagney & Laceypå Hulu, bara väntar på att jag ska dyka direkt in.Cagney & LaceyTyne Daly spelar Mary Beth Lacey och Sharon Gless (säsong 2-7) och Meg Foster (säsong 1) som Chris Cagney, två NYPD-poliser som gick in i ett mansdominerat område på 1980-talet. Serien producerades ursprungligen som en TV-film 1974 av Barbara Avedon, Barbara Cordray och Barney Rosenzweig, som skaparna hoppades kunna förvandla till en hit med en feministisk inställning.

1982 spreds TV-filmen av till TV-serien, med Daly och Foster som huvudkaraktärerna. I de första sex avsnitten,Cagney & Laceytäcker institutionell rasism, papperslösa arbetare och PTSD, allt samtidigt som de levererar en showstopper av modeval från slutet av 1980-talet, fyllda med axelvaddar, spetsiga skor och varje handväska jag någonsin har drömt om. Under den första säsongen väcktes farhågor om att Cagney skulle framstå som "för maskulin" och ge programmet en doft av lesbiskhet. För den andra säsongen gjordes rollen om med Sharon Gless, som var tänkt att ge Cagney en feminin kant och en mer medelklassbakgrund, för att motverka Laceys fräcka, arbetarklasskaraktär. Denna förändring, såväl som en förskjutning bort från den öppet Norman Lear-liknande politiken i varje avsnitt, var avsedd att få in en bredare tittarsiffra och älska publiken till programmet, och det fungerade - serien varade i sju säsonger, vann ett antal av Emmys, och skapade fyra TV-filmer (inklusive en kalladCagney & Lacey: Utsikten genom glastaket), efter att den avbröts 1988.

Varje avsnitt står Cagney och Lacey inför ett brott eller en uppgift som får dem att ifrågasätta sin moral, sin plats i rättssystemet eller sin plats i samhället. De måste hela tiden bevisa sig själva på arbetsplatsen. Chris försöker vara "en av killarna" även när det innebär att gå tillsammans med grymma praktiska skämt, och Mary Beth försöker arbeta sena nätter och spendera tid med sina barn hemma. Presentationen av arbetande kvinnor är inte glamoriserad eller förtalad – den visar bara hur svårt det kan vara.

Cagney & Laceygår ofta på gränsen mellan hårt polisdrama och slice-of-life-observationer, som ingen av dem är särskilt glansig. Båda poliserna kommer från arbetarklassens rötter (även om Cagneys berättelse skildrar en medelklassuppväxt), och deras arbete behandlar klassfrågor på ett sätt som få shower gör idag. Mary Beth och hennes man Harvey (spelad av John Karlen) arbetar båda med arbetare och oroar sig för pengar, särskilt efter att Harvey råkar ut för en olycka och inte kan återgå till jobbet. Cagney känner press att slå sig ner och gifta sig trots att han har karriärmål som skulle göra det svårt. De hanterar också tyngre frågor, inklusive Chris alkoholism och Mary Beths kamp mot bröstcancer, på sätt som inte förhärligar eller bagatelliserar deras svårigheter för billigt drama.

Ett annat vanligt tema är kvinnliga vänskaper på skärmen är konkurrens om män, makt eller saker. PåCagney & Lacey, Chris och Mary Beth bryr sig verkligen om och respekterar varandra, och tävlar sällan. Båda vet att utan den andra skulle de inte kunna ta sig någonstans i området. De vet att de måste arbeta dubbelt så hårt för att få respekt, och de stöttar varandra genom dessa ansträngningar, oavsett om det handlar om att studera till sergeantens examen eller att prata med ett särskilt svårt vittne.

Samtidigt retar de sig över hur hårt de båda har arbetat för att komma dit de är i sina karriärer, vilket i huvudsak banat väg för nya kvinnor som kommer in i styrkan. I ett avsnitt från andra säsongen, "Affirmative Action", ansluter sig en ny polis till polisen som också är en kvinna. De andra poliserna behandlar henne rättvist och med respekt, vilket leder till att Chris och Mary Beth hatar henne för att hon hade det lättare innan de insåg att hon har vad de aldrig gjort – två kvinnor att se upp till på kontoret. Istället för att göra det svårare för nyrekryteringen försöker Mary Beth och Chris göra det lättare för henne att göra sitt jobb bra, och i sin tur mår de bättre av att göra det.

Trots att de måste arbeta så hårt för att få respekt från andra människor är Mary Beth och Chris trygga i sina positioner som poliser och som kvinnor i samhället. De är kortbärande feminister utan att det är föremål för stor fanfar och debatt. Ett av mina favoritavsnitt från den första säsongen, "Better Than Equal", de två har i uppdrag att skydda en antifeministisk aktivist från en stalker, indignationen och uppgivenheten på Meg Fosters ansikte när hon ser den Phyllis Schlafly-liknande figuren leverera en diatribe mot arbetande mödrar på en talkshow är ovärderlig. Jag var så exalterad över att höra någon kalla sig feminist på TV, och inte få det att bli ett skämt, att jag glömde att detta hände på TV 1982 (vilket är riktigt tråkigt).

När serien gick in i den tredje säsongen och började ta fart förändrades dess innehåll och ton avsevärt. Handlingen blev mer extrem – Lacey hölls som gisslan i en övergiven tågvagn, brandbomber och flera mord i ett enda avsnitt, och mer fokus lades på Cagneys romanser på kontoret och utanför det. Det finns flera avsnitt som handlar om våldtäkt, abort och sexuella övergrepp, som är tankeväckande och välskrivna, humaniserande Chris och Mary Beth såväl som kvinnorna de träffar och tar upp kontroversiella frågor med publiken under hela decenniet.

En sak som aldrig förändrades var kemin mellan karaktärerna, och egentligen mellan Tyne Daly och Sharon Gless. För det mesta skulle jag inte lägga märke till handlingen, utan skulle se fram emot vad som hände när kvinnorna lämnade området. Även om de inte var vänner i verkliga livet (och jag vägrar tro att de inte skulle vara det), är deras förhållande på skärmen nyanserat, uttrycksfullt och verkligt. Man får en känsla av att de var vänner långt innan vi träffade dem i säsong ett, vilket gör vänskapen ännu mer trovärdig än om de tvingades ihop som ett udda polispar ofta är.

Showen lever vidare på många sätt, som i den senaste SNL-parodien, 'Dyke och Fats.’ Men den lever vidare på andra sätt också—Rizzoli och Isles, The Heat, och andra "revolutionära" berättelser om kvinnor som arbetar tillsammans. Fraser som "Sleeper hit" och "surprise hit" används fortfarande för att beskriva nästan alla nya erbjudanden med kvinnor, vilket indikerar att chefer fortfarande inte riktigt tror att kvinnor kan dra publik. Om kritiker upprepar samma saker som de var närCagney & Laceykom i luften, är det tydligt att vi fortfarande behöver dessa damer, även trettio år senare.